En första vernissage

Under de senaste åren hade jag sett så många härliga bilder på olika konstutställningar. De hade inspirerat mig att måla, i olika tekniker, material och temperament. För skojs skull. Resultatet kritiskt granskat av mig själv, ofta inställt i förrådet.

Men en och annan gillade jag, hamnade på väggen. Kanske inte var så dum?
Jag ville få lite distans till dem, gjorde vykort av en del och skickade till vänner och kunder – responsen ibland positiv.

Antalet tavlor växte. Jag började få fullt i förrådet. Kanske kunde de glädja någon annan bättre, än undanställda eller på hög hos mig?
Jag kanske skulle våga, i alla fall höra mig för om det skulle gå bra att jag kommer och ställer ut?

Oj, så lång väntetid! Ja, men då hinner jag ju måla lite mer (och bli lite bättre innan det är dags)…
Återbudstid? Redan om 3 månader? Ja visst, det går bra! Hjälp…

Fram med tavlorna ur förrådet, ner från väggarna.
De radades upp, sorterades efter teknik, stil, samhörighet. Grupper utkristalliserade sig, valdes ut. Jag kompletterade grupperna genom att måla nytt.

Tiden krympte snabbt. Det började bli dags. Utställningslistan skrevs, tavlorna fick namn och prissattes. Presentationen skrevs.
”Här presenteras några motiv och teman från de senaste fem åren: Äldst är pastellerna, därefter några fåglar i akryl, akvareller med hjärtat som tema, sedan naiva landskap i akvarell, och slutligen det senaste; änglar i akryl målade på träskivor.”

Med stora kartonger fyllda av tavlor anlände jag till utställningslokalen ett par dagar före vernissage,  för att hänga upp dem på plats. Det här skulle väl vara gjort på ett par timmar? Jag som sorterat och tänkt till så bra!
Jag hade inte räknat med vinklar och vrår, som påverkar hur man ser sig om i en lokal. Stod jag på ett ställe såg jag tavlor ur olika grupper, vilket gav ett rörigt intryck. Och så var det ljuset, olika på olika ställen i lokalen. Jag fick tänka om och sätta mig in i en besökares vandring genom lokalen och hänga så att det stämde.

Så var det dags för vernissage. Pirrigt!
En god vän var tidig och redan på plats när jag kom – det värmde och kändes högtidligt! Och så kom några släktingar, ett par fler vänner och en och annan nyfiken.

Vad härligt det blev; Min första utställning i december 2010, på Affärs- & idéhuset i Västerås! Utställningstiden gav glada tillrop, varma och uppmuntrande ord och trevliga förslag till framtida samarbeten. Några tavlor sålda och beställda. De jag inte trodde skulle bli sålda blev det (separationsångest uppstod) – och andra inte.

Besökare berättade generöst hur de såg på bilderna. Visst visste jag hur olika man kan uppleva samma bild. Men det var ändå intressant!
De här värdefulla mötena gav något nytt – mersmak till att måla mer och till fler utställningar med nya möten.

/Eva

 

Bilder av Eva Lundberg: Överst ”Vinterhuset” i pastell, ovan till höger ”För evigt” i akvarell, nederst ”Trädgårdsängel”.